Ingen soldat.

Att ta droger är samma sak som att ta sitt liv, man förlorar sig själv, man är inte den människa man egentligen är.
Jag förstår inte hur man kan svika sig själv och sina medmänniskor genom att gång på gång gå in i en slags dimma och vara stenad ständigt, att vara så risig att ens mor inte ens vill se en längre, jag finner inget sexigt med att ta droger, inget bra och inget vackert. På vilken väg har man hamnat när man börjar ta droger och förstöra sitt liv innan man ens har börjat det? det är inte rätt väg iallafall.

..När man sen vaknar upp en dag och inser att man gått fel, och man vill bli fri drogerna behöver man stöd, stöd av de människor som man svikit så många gånger, ljugit för och döljt allting. Ska då de människor stå ut med det?

Är det möjligt att vara så ung och ta sig ur det för alltid? Eller är det så att en gång knarkare, alltid knarkare?
Hur kan man vara så otacksam mot sina föräldrar speciellt och börja med något sådant. Man måste ju vara helt blåst för att göra det, att man inte kan förstå vem det skadar. Det är sjukt.
Att vara en knarkare innebär att vara en lögnare, jag hatar lögnare.