Isn't it ironic?
love the ones who hurt us, and hurt the ones that love us.
Det är för att vi gillar utmaningar, det är det som gör livet roligt. Som exempel; När man är kär i någon men man har inte riktigt blivit tillsammans, då är det så jävla bra, det pirrar, och allting som hör till, man kan definera det på att grummligt sätt; som tex att allting är en utmaning just då och man är ovetandes och osäker på hur det kommer sluta men man ser att det finns en chans, tex för att den man är kär i ger tecken tillbaka och det blir extra spännande, vissa kallar det nykär, men man skulle kunna definera det som annat, men ingen vill definera det som något annat, för att man inte vågar eller för att man inte vet.. Man vill bara uppeleva stunden. Saken är den att, att ha någonting man längtat efter är väldigt, väldigt härligt, man blir lycklig en viss odefinerad period(eftersom ingen i hela världen kan definera ordet lycklig), dvs man är kär. Men när man haft det ett tag så blir man van, beroende på relationen så kallas det oftast kär, dvs man har äntligen fått det man försökt få. Till slut så blir det en vana, en livskamrat kan vissa säga, medans andra säger att det(hur hårt det än låter för stunden) "är en vana", detta kan efter en viss odefinerad period sluta med att man "tar personen för givet". När man kommer bort från vanan så saknar man den efter ett tag, grunden till detta är för att man tänker tillbaka på hur man kände när man var riktigt, riktigt kär, och man tänker på det positiva och det negativa och ibland(tex när man mår dåligt av relationen) ifall det är värt att förlora det man har känt tidigare, och oftast överväger det positiva jämfört med det negativa, pga att man kommer ihåg hur man kände när man var nykär, och därför fortsätter man att vara tillsammans, för att man trivs med hur det är. Frågan är då, när är man kär, nykär och inte kär? Ju längre tiden går, desto svårare är det att dra gränsen, både på gott och ont. Eller?
