Ingen soldat.

Ibland blir man bara så jävla besviken. Men det hör väl till mänskligheten? Ingen är den andre lik, men på någon nivå så tror vi ändå att vi är lika. Det är vi inte. Vi väljer bara att inte visa hela våran riktiga sida för att inte såra andra människor. För när vi väl visar hela vårat Jag till världen så duger det inte längre, då blir andra besvikna and so on. Vi kommer aldrig kunna komma till den punkt då vi alla kan visa vem vi egentligen är, att vi alla är människor som tycker olika och gör fel ibland. För tänk om alla hade fått vara som dom ville? Då hade ingen ilska funnits och alla hade varit glada.

Men då är frågan, hade vi verkligen varit glada om ingen ilska funnits?